Jag kom till Sverige från Gaza. Och att leva i Stockholm betyder mycket för en kvinna som jag som har kommit från en komplicerad del av världen. Jag har gått igenom olika nivåer av ett jämförande av mitt liv före och efter att ha lämnat Gaza. Jag har jämfört allting, från kulturerna i sig till smaken på kranvattnet. Ja, vi har rinnande vatten i Gaza, men inte lika rent som i Sverige. Men jag hamnar alltid i orättvisa tankar när jag jämför – jag vet att jag inte ska jämföra, och om jag fortsätter att göra det så kommer jag att bli sjuk, även om det ibland kan vara uppfriskande att göra det.

Mitt liv i Gaza var väldigt annorlunda. Där var min frihet väldigt begränsad, mina vanor och uppträdande kontrollerade, mitt allting var inte mitt. Jag kunde gå i skolan vilket var bra. Jag var lyckligt lottad att ha en familj som brydde sig mycket om att uppfostra oss syskon jämlikt. Många andra familjer tillät inte sina döttrar att fortsätta sin skolgång efter gymnasiet. En av dessa olyckliga kvinnor var en nära vän till mig, hon hade höga betyg och närde en dröm att studera engelska för att bli lärare. Men hennes far förbjöd henne att se den drömmen gå i uppfyllelse.

Jag minns henne mycket väl – hur smart hon var. Vi höll kontakten eftersom vi bodde i samma grannskap. Hon hade inte tillåtelse att lämna hemmet för att träffa sina gamla skolkamrater och tillbringade därför hela sin tid inomhus med att tvätta, städa, laga mat, ta hand om sina småsyskon och göra andra saker som hon inte ville göra. Hon hade ett passionerat intresse som hon fick odla, och det var att läsa böcker. Jag brukade passera hennes hem för att låna henne böcker och jag är fortfarande lycklig över att jag kunde räcka henne en hjälpande hand i hennes egen lycka.

Min familj tillät mig att studera vid universitetet även om de var väldigt traditionella och konservativa. Jag tilläts bara att lämna hemmet för att gå till universitetet. Om jag gick ut någon annanstans så skulle min far bli arg och straffa mig genom att inte ge mig fickpengar. Jag brukade inte bli rädd när han blev arg och skrek åt mig för jag visste att han inte var våldsam och att han senare skulle säga till min mor att tala med mig för att jag skulle gå till pappa och säga ’förlåt’. Då agerade min mor som medlare mellan pappa och mig. Ibland så gick jag till pappa och sa förlåt bara för att jag behövde pengar eller för att göra det lättare för min mamma som led av att vara gift med en sådan kvävande man.

Jag gjorde mitt bästa för att utnyttja den tid som jag fick för att vara på universitetet. Jag skolkade från några föreläsningar för att gå till stranden med vänner eller för att göra andra saker. Jag bar min fars arga ansikte med mig hela tiden vilket gjorde mig rädd men samtidigt även upprorisk. Så jag började gå och shoppa efter universitetet och träffade vänner på caféer så jag kom hem ’sent’. ’Sent’ för kvinnor var kl. 16 enligt min far. Men jag stannade ute en timme till. Det var min frihetstimme.

I Stockholm är alla timmar mina frihetstimmar. Jag kan gå vart jag vill. Jag känner mig aldrig kontrollerad eller begränsad. I början var jag tillbakaskruvad till min Gaza-tid. Jag gick till mina SFI-lektioner och sen direkt tillbaka hem. Jag var förlorad mellan ’före’ och ’efter’ Gaza.

Vid ett tillfälle blev jag inviterad av några klasskamrater att laga middag tillsammans. Vi gick till ett stort snabbköp efter skolan och började handla saker till middagen. Vi kom från olika länder – Japan, Kina, Ryssland och Bosnien. Var och en med olika kulturell bakgrund. Sedan gick vi vidare till den ’kinesiska våningen’ där vi skulle laga middagen. Vi började tillaga sushi, olika sorters pannkakor, arabisk sallad… Jag var upprymd av att laga mat med vänner för första gången i mitt liv. Jag kände att det var någonting stort, även om det inte var det för mina vänner. De verkade trivas med träffen som vilken som helst, något som de hade varit med om otaliga gånger tidigare. Och den kvällen hade jag min första sushi – min japanska kompis gjorde det väldigt bra och hon trodde att jag skämtade när jag frågade henne om vad hon lagade för något. Och sen frågade jag om vad ’den där gröna pastan’ var för något. Hon sa ’det är wasabi, var försiktig, den är stark’. Jag blev ivrig, äntligen något starkt – jag är van vid kryddstark mat från Gaza. Jag slängde på tre stora klickar wasabi-pasta på min bit avokado-sushi och jag trodde att min näsa skulle brinna upp. Mina vänner skrattade åt mig, och jag med dem.

Efter middagen tog mina vänner fram en låda full med nagellack. Vi satt storögda över de eleganta färgerna och började diskutera om vilket märke som var bäst och vilken färg som passade en kvinna bäst på sommaren…. Jag bara lyssnade på dem och deltog inte I diskussionen. Jag kände mig blyg och främmande. Jag kom inte ihåg när jag senast målade mina naglar Kanske var det på min brors bröllop tre år tidigare. Jag fick normalt inte använda nagellack – det är ’haram’, för övrigt bestämde min far att många sakar är ’haram’. Men den kvällen målade jag mina naglar med skinande silver – mina händer såg mjuka ut och jag kände mig kvinnlig.

Tiden gick fort med mina kompisar, plötsligt var hon halv tolv. Jag blev plötsligt väldigt orolig. Varför? Jag vet inte exakt varför, jag kanske föreställde mig min fars arga ansikte… men jag var i Stockholm. Jag klev på tunnelbanan och promenerade sedan hemåt. Jag var väldigt lycklig över att upptäcka världen efter klockan fyra …. Vid midnatt.

* Redigerad av Peter Carlsson