Sötpotatis

Jag sitter bredvid en ung hipster
Hans ljusa skägg påminner mig om en sötpotatis
Speciellt den färska och dammiga sorten
som min mamma brukade rosta
Man kan inte se några spår av blod
eller religion
Bara ett helskägg som accessoar

Kanske ser ditt tvekande hjärta
spår av kvinnohänder
och hångel
Medan bussen kör på upplysta gator
känner jag mig lycklig
för att jag lever på en plats som är annorlunda från resten av världen
Halvmörk och kall
men civiliserad och fredlig
Fred är mycket viktigare än ljus

Jag har upplevt många krig
Då var det varmt och soligt
men familjers och släkters rädsla
ödelade allt det vackra
Här är freden och mörkret
bättre än värmen mitt land.


* Översättning av Petronella Zetterlund 

Song of Colors

I laugh blue

since I always lived close to the sea.

I cry red

because I witnessed three wars.

I see gray

all the houses built of concrete

and no one painted them.

I walk green

everywhere there are trees.

I remember pink

strong women fight cancer.

I sing dreams

because my throat is full of colors.

Ett tråkigt land

Det här landet är mycket tråkigt
Inga krig
Inga gräl mellan grannar
Inga högljudda försäljare
Inga byggnadsarbetare som ropar åt varandra

Ett ensamt land
Inga barn som leker på gatan
Inga män som raggar på kvinnorna i kvarteret
Inga föräldrar som sitter på husens trappor

Ett kallt land
Vintern kommer snabbt
Och plötsligt ställer de om till vintertid
De klär sig mörkt och många reser till solen
Där i vårt fjärran, varma land…

Detta land är hänsynslöst mot sina arbetslösa
Strängt och ärligt, för dess rep är långa
Och för dess städers tomma kyla inte är någon tillflyktsort

Ett land vi drömmer om
Vi försöker alltid att resa till det
För kärlekens och frihetens och livets skull

Trots det
Hur främmande och blida vi än verkar vara
Bliver vi snabbt knäckta av de murade husen
som inte ger oss frihet utan frustration.

Det här landet
Är inte som Nils underbara resa
Det liknar inte Pippi
Om det ändå vore lika verkligt som kärleken till vårt sorgliga land.


* Översättning av Petronella Zetterlund 

المحظوظون

كل الأغاني السعيدة و الحزينة

التي يسمعها الناس في بيوتهم

في الشوارع

في محال الملابس

في السيارات

كل تلك الأغاني تكون هناك

من أجلنا

نحن المحظوظون بالضياع

فقدنا أوطاننا

و وجدنا أوطانا أكبر بكثير

أعطتنا حرية

و أطلقت جمالنا

و دفعتنا بأيدٍ ضخمة نحو الخوف

لم نعد نخاف من ظلالنا

كما كنا من قبل

ظلالنا التي كانت تمتد تحت شجر الظلام

أيتها الأغاني

انتشري أكثر

في كل الأماكن

و انتظرينا

لأننا أتينا من دون خطط

غير النجاة.

En svensk dag

Hur skulle en svensk dag gå förbi
utan en dyster kärlek?
Du skulle vara ensam
i en väldigt liten lägenhet med ett åtskilt
sovrum
du skulle behöva köpa glödlampor, ljus
och skinande saker
för att lura mörkret
under den långa vintern
du behöver bry dig mycket om ljuset
och att rensa de döda växterna eftersom
det inte finns något ljus
du tar hand om ljus att sätta i fönstren
istället för att vänta på julen
för att dekorera ditt hjärta med firarnas tumult
Det är svårt att skilja morgon från
eftermiddag
alla timmar är mörka
Du kommer att behöva någon som kysser dig
Och du kommer att märka att Sverige är kallt
även i sina kramar
kanske för att de är tränade att kramas så
sedan de var unga
Du kommer att vänta på någon att laga dig middag, för att en rätt kommer inte att mätta
din ledsnad
ja, du kommer att vara ledsen för att du äter ensam, och du diskar en eller två gånger i veckan
uppenbarligen kommer det att finnas några smutsiga tallrikar
Ensamhet är ren
Kärlek är smutsig
Sa jag inte det till dig?
Sverige ger dig både kyla och kärlek.


* Översättning av Peter Carlsson

شارع اسمه طويل جدا

مرّة قطنت في شارع قصير
لكن اسمه كان طويلا جدا
أطول من أي كلمة يمكنكم تصوّرها
حتى انني لم أستطيع كتابة اسم الشارع
كلما سألني أحدهم عن عنواني
قلت لا أعرف
و ظنوا أنني بلهاء
لكنني حقا لم أعرف حتى كيف ألفظ أول حروف من الاسم
لو كان لدي وقت كاف
لتدربت على اسم الشارع
كان وقتي محدودا جدا
كنت أزجه في العمل
و ارتياد مقاه أحببت ديكورها أكثر من القهوة
و لأن النهار كان طويلا في ذلك الوقت
كاد أن يكون أطول من اسم الشارع نفسه
كنت أفضل أن أمشي من محطة القطار
إلى بيتي ببطء شديد
إلى أن تختفي خطوط الضوء البرتقالية المرمية من جهة ما من السماء
لم يكن ضوء الشمس كما قال جيراني
كان ضوء فقط
لم يوجد ما هو حقيقي و معقد أكثر من اسم ذلك الشارع
المهم، منذ أن انتقلت للعيش في شارع آخر
صارت كل الأسامي طويلة
و لا يمكنني أبدا لفظها من فمي أو من ذاكرتي.

A new world: Hours of freedom

I came to Sweden from Gaza. And to live in Stockholm means a lot for a woman like me who came from such a complicated part of the world. I have gone through various levels of comparing my life before and after leaving Gaza. I compared everything – all from the culture and even to the tap water! Yes, we do have water in Gaza, but it isn’t as clean as in Sweden. I always get into unfair comparative thoughts. I know that I shouldn’t compare, and if I continue, I’ll get sick, although it’s sometimes healthy to do it.’

My life in Gaza was very different, my freedom was very limited, my behaviours were controlled, my everything was not mine. I could go to the school, that was great. I was lucky that my family cared a lot about educating us siblings equally. Because many families didn’t allow their daughters to proceed studying after graduating from secondary school. One of those unlucky women was a friend of mine, she got high grades and her dream was to study English language in order to become a teacher. But her father did forbid her from fulfilling that dream.

I remember her very well; how smart she was. We kept in touch since we were living in the same neighbourhood. She wasn’t allowed to leave home for meeting her old friends from the school and therefore she spent all the time indoors, cleaning, cooking, taking care of her younger siblings and doing other things she didn’t want to do. One passionate interest that she was allowed to do was reading books. I used to pass by her home to lend her books, I’m still happy that I could be a small hand in giving her a help to make her happy.

My family allowed me to study at the university; nevertheless they were very traditional and conservative. I was only allowed to leave home for going to the university. Otherwise my father would get angry and punish me by not giving me money. I didn’t get afraid of him when he got angry and shouted at me, because I knew that he wasn’t violent and that he later would ask my mother to talk to me and tell me that I should go to him and say ‘sorry’. In that case, my mother acted   as a diplomatic person between my father and me. Sometimes when I went to my father to ask him to forgive me, I went just because I needed money or to be nice to my poor mother who suffered from being a wife of such a stifling man.

I tried my best to use the time I spend at the university, I skipped some classes to go with my friends to the sea or for other purposes. My father’s angry face followed me everywhere and that made me scared, but also rebelled. So, I started to go for shopping after the university and meeting friends at cafés, going back home late. Women late time according to my father’s clock was 16:00. But I stayed outside one extra hour. It was my hour of freedom.

In Stockholm, all hours are my hours of freedom. I can go everywhere I want. I never feel controlled or limited. In the beginning I was screwed to my days back in Gaza. I went to my Swedish languages (SFI) and then directly went back to home. I was lost between ‘before and after Gaza’.

Once, my classmates invited me to a dinner. We went after the school to a big supermarket and started shopping stuff for the dinner. We were from different countries – Japan, China, Russia and Bosnia. Each one of us had had diverse cultural upbringings. We bought vegetables, rice, chicken breasts and beer. Then we went ahead to the ‘Chinese flat’ where we were supposed to cook the dinner. We started preparing the sushi, pancakes, Arabic salad… I was cheerful to cook with friends for the first time in my life. It felt something big, but for my friends it wasn’t. They seemed to enjoy the gathering as a normal thing which they have done before. And that evening, I had my first sushi ever, my Japanese friend made it very well and she thought that I was joking when I asked her ‘What is this food you’re making’. And then I asked her ‘what’s the green paste?’. She said ‘wasabi, be careful, it’s hot’. I got excited, finally something hot, I used to eat very spiced food in Gaza. I slathered three pumps of the paste on my piece of avocado sushi, and I felt like my nose was burning. My friends laughed at me, and I did as well!

After food, our friend brought a box full of nail polishes. We were amazed by the elegant colours and started discussing which brand is better quality and which colour a woman should wear in the summer … I was just listening to them and didn’t take part in their discussion. I felt shy and strange! I didn’t remember the last time I painted my nails, perhaps it was at my brother’s wedding which took place three years ago. I wasn’t allowed to use nail polish, because it’s haram, my father decided many beautiful things to be haram. But that night I coloured my nails shiny silver – my hands looked soft and I felt feminine.

Time passed quickly at my friend’s place, suddenly it was about 23:30. I got very worried. Why? I don’t know exactly, maybe I imagined my father’s angry face… but I was in Stockholm. I embarked the metro and walked towards where I live. I was very happy to discover the world after 16:00… at midnight.