Du ger mig fortfarande liv
välsigna mitt öde,
kära himmel.
Mannen med robotbenet
ger mig fortfarande liv
välsigna mig
för jag kommer kanske att leva
mer än hans smärta.

Jag hör hans metalliska ben
kliver i mitt huvud
han går med kryckor
närmar sig mig medan jag sitter i köket
han verkar vara arg på mig
åh ja, jag tömde hans kylskåp
Ledsen robotbenman
jag packade till och med dina orienteringskläder
jag packade ditt gamla liv
för jag tror att du nu har ett bättre liv.

Jag överlevde en lång film
där allt var mörkt
så jag kunde bara höra ljud
och allt jag hörde var dina vingar.

Du hade blå ögon
som miljoner himlar.
Du hade blont hår
som miljoner kanelbullar.
Du hade ett leende
som miljoner morgnar.
Du hade ett hjärta
som miljoner fjärilar.
Du hade händer
som miljoner änglar.
Du hade ett ben
bara ett ben.
som miljoner vingar
..och du flög
till en hemlig skog.

En tredje höst passerar framför mitt nya köksfönster. Man märker det när man ser de två stora träd som fäller sina löv vid olika tidpunkter, ett står i skuggan och ett annat i solen. Skuggträdet håller fast sina löv så länge som möjligt, medan solträdet släpper sina löv snabbt, som om det längtar efter att bli täckt av snö.
Hur svensk jag har blivit, som börjar min berättelse med att prata om vädret? Som vilken svensk som helst vet jag inte vad annars man ska börja prata om. Jag hittade till och med en låt som heter ’Vilken tur att vädret finns’

De hävdas att efter sju år bort från fosterlandet blir det nya landet som det riktiga hemlandet för invandraren. Men det stämde inte för mig, det stämde verkligen inte för mig. Jag har gjort Stockholm till mitt hemland och eget hem sedan dag ett. Varför? Vänta … börja inte döma mig.

Från den första dagen jag lämnade Gaza glömde jag allt. Eller kanske jag låtsades att jag glömde. Jag kastade mitt minne från bussdörren och stängde mina ögon svullna av rädsla och stannade upp sent och grät. Jag lämnade allt vid fel tidpunkt. Det var en krigstid och familjen var i skydd och darrade av ljudet av missiler och stridsflygplan.

Det var sju år sedan, av hela värden visste jag bara om den lilla och förstörda staden som heter Gaza. När jag kom till Stockholm insåg jag att världen är väldigt stor och det är möjligt för en person att hitta en trygg plats precis som en fågel hittar ett tryggt bo också. Det var så lätt att gå vilse var som helst i Stockholm, och i min naivitet trodde jag att alla tåg skulle ta mig till Hornstull, grannskapet som omfamnade mig med all sin kärlek, liv och rörelse. Jag visste inte att det finns ljuspaneler som leder passagerare till rätt tåglinjer och riktningar, hur skulle en ung kvinna som jag som just har kommit ur tidskapseln och den dramatiska platsen tänka på att höja huvudet några centimeter och märka närvaron av dessa paneler?

Det fanns inga ljuspaneler i Gaza, jag tror inte att de, under min ’frånvaro’, byggde någon station och hängde paneler, helt enkelt för att krig och konflikter inte tar en paus och lämnar staden och dess folk i fred.

Ja, från första dagen i Stockholm lade jag den enda resväskan som i två dagar reste med mig, lade den i dörröppningen och sade ‘Äntligen har jag kommit’. Sen lade jag mig och somnade direkt. Det var första gången jag sov säkert. Jag tycker synd om er, ni som inte upplevde sömnens smak direkt efter ett krig.

Den dagen började mitt liv. Jag föddes som en fenix från askan. I den trånga lilla lägenheten i Hornstull. Dag för dag skalades den unga naiva kvinnans oskuld gradvis av och förvandlades till en ny kvinna.

Varje morgon blev jag kär i den lägenheten och den stora blonda mannen. Jag vaknade väldigt glad, för jag somnade och hörde inte explosioner. Jag hade mardrömmar de flesta nätter, skrek och grät som om jag fortfarande var i Gaza. Men när morgonen kom vaknade jag och insåg att jag är här, i denna mysiga lägenhet, i Hornstull, i Stockholm.

Naiviteten hos den unga kvinnan fortsätter och hon inbillar sig att hela Stockholm måste vara som Hornstull. Byggnader och gator i fem våningar trängda med butiker, restauranger, barer och blonda människor… jag trodde verkligen det!
Var det för att jag aldrig gick runt i det området där jag bodde i Gaza? Jag fick inte, som en kvinna, lämna huset utan en stark anledning. Jag frågade aldrig min fars tillåtelse och sa till honom: “kan jag gå ut på en promenad i området?”. Löjligt och haram. Folk kommer att säga att det finns en hora. En kvinna som promenerar i området?. Vilken underbar känsla. Jag promenerar i Hornstull, som om jag flyger, som om jag släpper fågeln vars vingar min far och de mörka sederna och traditionerna har klippt.

Kära Peter, jag är förvirrad, vilket adverb får jag referera till och vilken verbform får jag använda? Du lever fortfarande, jag ser dig i allt. Jag ser din rullstol åka förbi Hemköp vid Hornstull, jag hör dina skratt kommer från Stage Bar, jag känner lukten av din mat från alla tallrikar, jag känner dina skakande händer ta bort mina tårar när jag gråter av vad som helst, jag känner din kärlek när du snabbt vet att jag är illa ute.

Jag är modig nog nu för att använda förfluten tid. Du gjorde mig till en modig kvinna. Kommer du ihåg hur modig jag var tvungen att bli för att våga säga ”NEJ”. Du kände den unga arabiska kvinnan mer än hon kände sig själv. Du visste att jag förtjänar mycket och jag visste att du förtjänar hela världen.
Du stod vid mig när jag led av det israeliska kriget mot min stad, Gaza 2014. Du ringde mig varje dag för att vara säker på att jag fortfarande levde. Du kämpade mycket för att få ut mig, du räddade mitt liv. Nu är jag trygg i Sverige. Du gav mig ett liv och jag gav dig ett liv. Vi gav varandra ett liv fullt av kärlek och lojalitet.

Du höll min hand med ett stort leende och gick med mig till en psykolog, du berättade min historia och bara du kunde läka min rädsla. Kommer du ihåg närhelst en flygplan svävade i himlen, jag pekade automatiskt på det och började få flashbacks av militärplanen vid krig, spottade du på planet och sa “det är bara en fluga, oroa dig inte”.

Du var mannen som planterade styrka och kärlek i mig. Du skadade mig aldrig på något sätt, din godhet var så smärtsam för mig så att jag fick vänta på en blick för att säga ”ja, behöver du något”.

Du gav mig även till och med de bästa vännerna.

Jag känner att dina hjärtpulser överförs till mitt hjärta, jag känner att de slår mycket. Du bor i mig.
Jag kommer att sakna våra söndagsmiddagar, vi lagade mat tillsammans och vi valde färska grönsaker och kött från Hemköp tills du nyligen förrådde den lokala butiken och började handla kött från ICA Liljeholmen.

Jag kommer att fortsätta ha fika i vardagsrummet med TV: n på och titta på Leif Mannerström YouTube-kanal.

Jag kommer att sakna att du bjuder in mig till min ”klagostol” i det stökiga hörnet i köket där jag satt och du lyssnade på min klagande över dåliga saker jag gick igenom. Du lyssnade alltid på mig och knackade på mina axlar.

Sista gången jag såg dig var när vi hade de goda curry-kycklingmackorna, du förberedde dem för mig och du sa till mig att du upptäckt en portugisisk sångare, jag lyssnade gärna på den musiken. Då sa du ”åh den här låten är fantastisk”, du slår på ”himlen är oskyldigt blå” (Jill Johnsson). Menade du något med att sätta den låten på? Nu är du i himlen. Dina blå ögon kommer alltid att vara lika oskyldiga som himlen.
Den varma dagen, när jag kom tillbaka hem, beställde jag snabbt en tornfläkt åt dig, vi valde den tillsammans och du föreslog att jag skulle lägga till en försäkring för det, för att det ska bli fyllas med våra Bullens päls. Fläkten kom häromdagen, jag ringde dig och du sa ‘imorgon kommer du till mig med den’. Men imorgon aldrig kom, du sov för alltid.

Eller nej, du sov inte för alltid, du åkte bara till ett bättre ställe. Jag vet nu att du har två ben igen, så att du kan orientera. Du kanske dansar mycket och du kunde inte tro att du fick tillbaka dina ben.

Jag undrar om du kastade Dionaea muscipula, tyvärr lyckades vi inte med att flytta den till en större kruka med ny jord. Vi båda försökte men misslyckades och skrattade mycket åt vår fantasi, vi trodde att vi äntligen kunde mata Bellman till växten, och föreställde oss att vår vän Camilla skulle fråga ”var är Bellman”. Och du svarar henne ”min växt åt honom”.

Kära Peter, jag vet att du är lycklig där. Jag lever på din lycka.