Himlen är oskyldigt blå

Kära Peter, jag är förvirrad, vilket adverb får jag referera till och vilken verbform får jag använda? Du lever fortfarande, jag ser dig i allt. Jag ser din rullstol åka förbi Hemköp vid Hornstull, jag hör dina skratt kommer från Stage Bar, jag känner lukten av din mat från alla tallrikar, jag känner dina skakande händer ta bort mina tårar när jag gråter av vad som helst, jag känner din kärlek när du snabbt vet att jag är illa ute.

Jag är modig nog nu för att använda förfluten tid. Du gjorde mig till en modig kvinna. Kommer du ihåg hur modig jag var tvungen att bli för att våga säga ”NEJ”. Du kände den unga arabiska kvinnan mer än hon kände sig själv. Du visste att jag förtjänar mycket och jag visste att du förtjänar hela världen.
Du stod vid mig när jag led av det israeliska kriget mot min stad, Gaza 2014. Du ringde mig varje dag för att vara säker på att jag fortfarande levde. Du kämpade mycket för att få ut mig, du räddade mitt liv. Nu är jag trygg i Sverige. Du gav mig ett liv och jag gav dig ett liv. Vi gav varandra ett liv fullt av kärlek och lojalitet.

Du höll min hand med ett stort leende och gick med mig till en psykolog, du berättade min historia och bara du kunde läka min rädsla. Kommer du ihåg närhelst en flygplan svävade i himlen, jag pekade automatiskt på det och började få flashbacks av militärplanen vid krig, spottade du på planet och sa “det är bara en fluga, oroa dig inte”.

Du var mannen som planterade styrka och kärlek i mig. Du skadade mig aldrig på något sätt, din godhet var så smärtsam för mig så att jag fick vänta på en blick för att säga ”ja, behöver du något”.

Du gav mig även till och med de bästa vännerna.

Jag känner att dina hjärtpulser överförs till mitt hjärta, jag känner att de slår mycket. Du bor i mig.
Jag kommer att sakna våra söndagsmiddagar, vi lagade mat tillsammans och vi valde färska grönsaker och kött från Hemköp tills du nyligen förrådde den lokala butiken och började handla kött från ICA Liljeholmen.

Jag kommer att fortsätta ha fika i vardagsrummet med TV: n på och titta på Leif Mannerström YouTube-kanal.

Jag kommer att sakna att du bjuder in mig till min ”klagostol” i det stökiga hörnet i köket där jag satt och du lyssnade på min klagande över dåliga saker jag gick igenom. Du lyssnade alltid på mig och knackade på mina axlar.

Sista gången jag såg dig var när vi hade de goda curry-kycklingmackorna, du förberedde dem för mig och du sa till mig att du upptäckt en portugisisk sångare, jag lyssnade gärna på den musiken. Då sa du ”åh den här låten är fantastisk”, du slår på ”himlen är oskyldigt blå” (Jill Johnsson). Menade du något med att sätta den låten på? Nu är du i himlen. Dina blå ögon kommer alltid att vara lika oskyldiga som himlen.
Den varma dagen, när jag kom tillbaka hem, beställde jag snabbt en tornfläkt åt dig, vi valde den tillsammans och du föreslog att jag skulle lägga till en försäkring för det, för att det ska bli fyllas med våra Bullens päls. Fläkten kom häromdagen, jag ringde dig och du sa ‘imorgon kommer du till mig med den’. Men imorgon aldrig kom, du sov för alltid.

Eller nej, du sov inte för alltid, du åkte bara till ett bättre ställe. Jag vet nu att du har två ben igen, så att du kan orientera. Du kanske dansar mycket och du kunde inte tro att du fick tillbaka dina ben.

Jag undrar om du kastade Dionaea muscipula, tyvärr lyckades vi inte med att flytta den till en större kruka med ny jord. Vi båda försökte men misslyckades och skrattade mycket åt vår fantasi, vi trodde att vi äntligen kunde mata Bellman till växten, och föreställde oss att vår vän Camilla skulle fråga ”var är Bellman”. Och du svarar henne ”min växt åt honom”.

Kära Peter, jag vet att du är lycklig där. Jag lever på din lycka.