En bit av en lång historia

En tredje höst passerar framför mitt nya köksfönster. Man märker det när man ser de två stora träd som fäller sina löv vid olika tidpunkter, ett står i skuggan och ett annat i solen. Skuggträdet håller fast sina löv så länge som möjligt, medan solträdet släpper sina löv snabbt, som om det längtar efter att bli täckt av snö.
Hur svensk jag har blivit, som börjar min berättelse med att prata om vädret? Som vilken svensk som helst vet jag inte vad annars man ska börja prata om. Jag hittade till och med en låt som heter ’Vilken tur att vädret finns’

De hävdas att efter sju år bort från fosterlandet blir det nya landet som det riktiga hemlandet för invandraren. Men det stämde inte för mig, det stämde verkligen inte för mig. Jag har gjort Stockholm till mitt hemland och eget hem sedan dag ett. Varför? Vänta … börja inte döma mig.

Från den första dagen jag lämnade Gaza glömde jag allt. Eller kanske jag låtsades att jag glömde. Jag kastade mitt minne från bussdörren och stängde mina ögon svullna av rädsla och stannade upp sent och grät. Jag lämnade allt vid fel tidpunkt. Det var en krigstid och familjen var i skydd och darrade av ljudet av missiler och stridsflygplan.

Det var sju år sedan, av hela värden visste jag bara om den lilla och förstörda staden som heter Gaza. När jag kom till Stockholm insåg jag att världen är väldigt stor och det är möjligt för en person att hitta en trygg plats precis som en fågel hittar ett tryggt bo också. Det var så lätt att gå vilse var som helst i Stockholm, och i min naivitet trodde jag att alla tåg skulle ta mig till Hornstull, grannskapet som omfamnade mig med all sin kärlek, liv och rörelse. Jag visste inte att det finns ljuspaneler som leder passagerare till rätt tåglinjer och riktningar, hur skulle en ung kvinna som jag som just har kommit ur tidskapseln och den dramatiska platsen tänka på att höja huvudet några centimeter och märka närvaron av dessa paneler?

Det fanns inga ljuspaneler i Gaza, jag tror inte att de, under min ’frånvaro’, byggde någon station och hängde paneler, helt enkelt för att krig och konflikter inte tar en paus och lämnar staden och dess folk i fred.

Ja, från första dagen i Stockholm lade jag den enda resväskan som i två dagar reste med mig, lade den i dörröppningen och sade ‘Äntligen har jag kommit’. Sen lade jag mig och somnade direkt. Det var första gången jag sov säkert. Jag tycker synd om er, ni som inte upplevde sömnens smak direkt efter ett krig.

Den dagen började mitt liv. Jag föddes som en fenix från askan. I den trånga lilla lägenheten i Hornstull. Dag för dag skalades den unga naiva kvinnans oskuld gradvis av och förvandlades till en ny kvinna.

Varje morgon blev jag kär i den lägenheten och den stora blonda mannen. Jag vaknade väldigt glad, för jag somnade och hörde inte explosioner. Jag hade mardrömmar de flesta nätter, skrek och grät som om jag fortfarande var i Gaza. Men när morgonen kom vaknade jag och insåg att jag är här, i denna mysiga lägenhet, i Hornstull, i Stockholm.

Naiviteten hos den unga kvinnan fortsätter och hon inbillar sig att hela Stockholm måste vara som Hornstull. Byggnader och gator i fem våningar trängda med butiker, restauranger, barer och blonda människor… jag trodde verkligen det!
Var det för att jag aldrig gick runt i det området där jag bodde i Gaza? Jag fick inte, som en kvinna, lämna huset utan en stark anledning. Jag frågade aldrig min fars tillåtelse och sa till honom: “kan jag gå ut på en promenad i området?”. Löjligt och haram. Folk kommer att säga att det finns en hora. En kvinna som promenerar i området?. Vilken underbar känsla. Jag promenerar i Hornstull, som om jag flyger, som om jag släpper fågeln vars vingar min far och de mörka sederna och traditionerna har klippt.