• 

• 

• 

• 

• 

Det började med en libanesisk poet och slutade med Bullen

Jag jobbar med översättning, men oftast med facklitteratur. Alltifrån stålplåt via turbiner, elektroniska kretskort och hjärt-lung-maskiner till insulinsprutor. Typ.
Mest av ekonomiska skäl. Jag gillar att översätta skönlitteratur och lyrik också fast det är tyvärr undermåligt betalt.

Sen kan det hända saker. Jag råkade läsa en libanesisk författare/poet, Joumana Haddad, och gillade henne. Jag fick kontakt och sen bad hon om hjälp när hon blev inbjuden till Stockholms Poesifestival. Hon hamnade i tidsnöd med sitt bidrag och jag översatte det – en uppläsning hon gjorde med Marika Lagercrantz.

I och med den här vänskapen och genom Facebook dök det upp en ung poetissa från Gaza, Kawther, som ville i) lära sig bättre engelska, och ii) få en möjlighet att lämna detta jättefängelse som Gaza verkligen är.

Jag erbjöd henne denna möjlighet och vi kämpade för att uppnå det.

Efter att hon till slut varit på visabesök och vi bestämde oss för att fortsätta försöka få hit henne så blev det en lång resa, både administrativt och fysiskt där hon evakuerades från Gaza via brinnande krig och dök upp på Arlanda den 22 juli 2014.  Det är här historien om Bullen och min växande relation till katter börjar.

Bullen är hennes fel.

Uppväxt som hon var bland katter och i behov av mer sällskap att hon väl lyckats förankra idén.
Uppväxt som jag var med både katt och stor hund, kände jag mig mer som hundmänniska. Men kunde kanske acceptera katt. Jag tyckte dock att vi bodde för trångt för att ha djur i innerstan.

Så dök då min kompis Uffe upp med ett nödrop. Uffe bor på landet och hade ett katthona som vandrade fritt genom en kattlucka i ytterdörren. Hon åt preventivmedel. Detta till trots dök hon upp en regnig morgon genom kattluckan med tre små dyngsura kattungar. Den 25 oktober 2016. Möjligt att det hade fötts flera ute, men de var dem som dök upp. Uffe bad om hjälp och vi kunde inte säga nej. Vi åkte ut några dagar senare för att tinga någon. Då visste vi inte vare sig karaktär eller kön. Det valdes på instinkt och det blev Bullen. Denne Bullen, mitt hjärta, mitt allt.

Ibland kan livet förändras av en liten rackare. Och man kan ha tur i valet av en liten kattunge.

Oturligt nog var jag tvungen att amputera benet i mars 2018. Det blev början på en stillasittande period och ”confined to my flat”. Under den här inledande perioden växte ett behov av Bullens sällskap, och konstigt nog kändes det som han märkte det. Han blev om möjligt ännu mer social och sen har vi vuxit tillsammans. En underbar livskamrat som jag vill tacka Kawther för, att hon insisterade på att ha katt, att jag själv oväntat blev kattmänniska, och att Bullen är så fantastisk som han är.

Jag känner mig lycklig.